SSU:s volontär i Burma skriver om intensifierat våld i Burma

Elin Lilijenbladh är volontär för SSU:s Burma-projekt och har varit på plats i Burmas största stad Rangoon sedan januari. Där undervisar hon i politisk ideologi, feminism och mänskliga rättigheter på en skola som drivs av SSU tillsammans med den socialdemokratiska oppositionen i Burma. Två dagar i veckan arbetar Elin också med ungdomsorganisationen Youth for a New Society (YNS) på deras kansli med organisationsutveckling.

Studentdemonstrationen mot lagen National Educaion Law har fortsatt och marschen från Mandalay är nu i Letpadan mindre än 3 timmars bilfärd från Rangoon, Burmas största stad och huvudstad fram till 2005. Polis har nu omringat det munkkloster som studenterna tillfälligt bor på och låter inte marschen gå vidare. Fem av de deltagande demonstranterna tog sig ut och informerade lokalsamhället om blockaden från polisen, de blev senare arresterade. Under veckan har stöd demonstrationer pågått i landet och under torsdagen slog polisen och så kallade ”swan arr shin” till mot en demonstration utanför Rangoons statshus. Studenter och andra demonstranter fick utstå misshandel med batonger och fem personer blev gripna. Även journalister på plats fick utstå våld och fick sin utrustning beslagtagen.

”Swan arr shin” är civila under polisens eller militärens kontroll, de bär röda armbindlar med texten ”plikt” på. Dessa grupper har tidigare utsatt demonstranter och demokratiaktivister för våld, bland annat i et uppmärksammade mordförsöket på Daw Aung San Suu Kyi.

Polisen har också slagit till mot en arbetarstrejk i Shwepyithar Township, Rangoon. De runt 2000 textilarbetarna krävde en löneökning från drygt 400kr/mån till 680kr/mån, alltså 280kr/mån eller 9 kronor om dagen. Arbetsgivaren erbjöd en ökning om 100kr och arbetarna fortsatte sin strejk under hot från den lokala regeringen att de skulle ”vidta åtgärder” mot arbetare som blockerade ingångar till fabrikerna. Under veckan slog polisen till mot demonstranterna och video och foton visar att flera personer misshandlades, minst 14 demonstranter har arresterats. Polisen tog också journalisters utrustning vid detta tillfälle.

Burma plågas dessutom av intensifierade väpnade strider i de nordöstra delarna av landet i Shan staten som gränsar till Kina. De regionala rebellarméerna Kokang och Arakan Army och andra väpnade grupper som till största delen består av personer från etniska minoriteter har utmanat den militärregimen, vars militära gren kallas tatmadaw. Kokang är en etnisk burmesisk grupp, erkänd i konstitutionen, men militären försöker framställa motståndarsidan i den väpnade konflikten som enbart kinesiska och därmed förminska kravet på ökad självständighet för den etniska minoriteten. Bägge sidor har fått förluster i människoliv och hundratals personer har nu rapporterats döda, inklusive minst 100 civila. Den Burmesiska regeringen har nu förklarat undantagstillstånd i området och infört krigslagar. Striderna uppfattas inte enbart som en del i att uppnå självständighet från regimen utan också som ett led i kontrollen över utbredd narkotikahandel i området. Samtidigt är det den civila befolkningen i området som har fått bära den tyngsta bördan. Många personer med kinesisk härkomst har flytt till kina och andra har flytt till angränsande delstater, upp emot 100 000 civila har rapporterats ha tvingats lämna sina hem. För de personer som flytt, speciellt för migrantarbetarna som saknar socialt skyddsnät, är situationen i nordöstra Burma otroligt svår.

Som en reaktion på samtliga våldsamma händelser har Youth for a New Society påbörjat en kampanj #StopTheViolenceAgainstPeople på twitter och facebook.

Oppositionen i Burma menar att dessa oroligheter kan ge militären en ursäkt för att ta initiativ till att ta tillbaka makten igen och rulla tillbaka den utveckling mot demokrati som påbörjades 2010. Att studenter, etniska minoriteter och arbetare kräver bättre och rättvisa villkor, mänskliga rättigheter och att få leva under en vald regering är ett sunt tecken på demokratisk utveckling av landet snarare än ett bevis på behov av stramare militärmakt.