Den här webbsidan använder cookies så att vi kan ge dig bästa möjliga användarupplevelse. Cookieinformationen sparas i din webbläsare, och utför olika funktioner, som t.ex. att känna igen dig när du kommer tillbaka till sidan. Detta gör i sin tur att vi kan förstå vilka delar av sidan du använder mest och finner viktiga.
SSU:s Burmavolontär berättar om den första tiden i landet
Nu har tre veckor gått sedan jag lämnade välfärdsstaten, demokratin och minusgraderna bakom mig för att kasta mig in i en helt annan verklighet.
Att skriva Burma har än så länge varit svårt. Inte för att jag har brist på inspiration eller för att det inte finns saker att skriva om. För det finns det, och det är just det som är problemet. Jag vet inte i vilken ände av alla intryck jag ska börja i. Det är så svårt att veta vad som känns mest chockande eller problematiskt. Det går inte en timma utan att man tappar hakan över berättelser som både förfärar och förundrar.
Utbildningssystemet, konstitutionen, infrastrukturen, människosynen, fattigdomen, konflikterna och klimatet. Var ska man börja liksom?
De senaste veckorna har varit som en explosion av politisk kamplust och inspiration men samtidigt en känsla av hopplöshet inför den mycket komplicerade politiska verklighet som är vardag i dagens Burma.
Det har gått lite mer än ett år sedan Burma hade sitt första ”demokratiska” val efter decennium av förtryckande militärstater och dessförinnan förtrycket det innebär att vara sitt eget land utan en koloni. Att burma idag skulle vara en demokratisk stat är tyvärr en väldigt naiv bild av verkligheten och många burmeser, speciellt utanför de stora städerna, skulle vittna om hur inte mycket har förändrats.
Visst, Aung San Suu Kyi, fredspristagaren, Burmas Mockingjay och symbolen för ett fritt Burma har nu det politiskt tyngsta posten i parlamentet men den generella uppfattningen är att hon egentligen inte kan åstadkomma så mycket. Burmas konstitution innehåller nämligen en del ingredienser som gör det svårt att kalla landet demokratiskt. Exempelvis så har militären idag rätt till 25 procent av platserna i parlamentet, oavsett valresultat. Och som grädde på moset så krävs mer än 75 procents majoritet för att ändra på konstitutionen. Så den demokratiska politiska processen är minst sagt komplicerad.
Militären motiverar sin rätt till inflytande med att det idag pågår ett inbördeskrig i landet, och det stämmer. I de norra delarna av landet så strider etniska grupper, statlig militär, olika typer av väpnade militära grupper i en konflikt som idag inte har något nära slut. Aung San Suu Kyi har länge jobbat för att få till ett fredsavtal mellan landets många beväpnade etniska grupper, än så länge utan att lyckas med något beständigt.
Befolkningens besvikelse över hur lite som förändrats sedan valet är tydlig, speciellt på landsbygden där infrastrukturen är eftersatt, fattigdomen fortfarande väldigt utbredd och utbildning ovanligt är frustrationen stor. Det sker också en oroväckande trend med flera bombdåd i landets största stad Rangoon, riktade mot köpcentrum och migrationskontor.
Det som dock chockar mig mest här är hur dålig koll befolkningen har på vad som händer i landet. Nyhetsrapporteringen är ofta eftersatt och de vita fläckarna på nyhetskartan är stor. I den nordvästra delstaten Rakhine där stora delar av landets muslimska befolkning bor har det sedan länge pågått konflikter. Den väldigt förtryckta muslimska folkgruppen Rohingya har under den senaste tiden fått utstå allt hårdare behandling. CNN och flera andra utländska mediekanaler rapporterar om hur det sedan början av oktober blivit en allt blodigare konflikt mellan militären och Rohingyas. Dussintals har civila har dödats och över två hundra har fängslats. Dock anses mörkertalet vara stort och rapporteras vara så mycket som hundra dödade i konflikterna. Satellitbilder visar dessutom hur stora bosättningar med Rohingyas bränts ner under november.
Nu vänder omvärlden ögonen till landets ledare Aung San Suu Kyi som ännu inte uttalat sig om situationen. Besvikelsen är stor över NLD och Suu Kyi och deras tystnad tolkas som att de har lat sig platt för militären. Bristen på ledarskap och initiativ har verkligen skapat en stor irritation bland hennes annars så trogna följare. Och de som hoppades på en snabb förändring av landets riktning efter valet får nog anse sig besegrade av verkligheten.
– Liså Nåbo, SSU:s volontär i Burma