Kvinnligt deltagande i fredsprocessen behövs! – rapport från Women's camp i Palestina

Som politiskt engagerad, och i synnerhet med internationell politik som hjärtefråga, är Palestina-Israel frågan välbekant och väcker givetvis mycket tankar såväl som känslor. Fakta och historik visar tydligt hur staten Israel systematiskt diskriminerar, förtrycker och begränsar palestiniernas frihet och självständighet. Men trots denna vetskap är det något helt annat att stiga av planet på Ben Gurion flygplatsen i Tel Aviv och helt plötsligt vara mitt uppe i ockupationen. SSU deltog under några intensiva dagar på Women’s Camp arrangerad av Fatah Youth Movement. Tillsammans med andra kvinnliga ledare från Europa samt Fatah Youth samlades vi för att diskutera konflikten, feminism, ledarskap samt fick möjligheten att besöka viktiga platser runtom i Palestina.

Trots att snart en vecka gått sedan vi landade tillbaka i Sverige är det svårt att smälta alla intryck, berättelser och känslan av att inte bara känna till ockupationen men också befunnit sig i den och därmed på nära håll fått se exakt hur den kan ta sig i uttryck. Ett sådant exempel var när vi besöker Hebron och ska in i moskén i Gamla Stan, så måste vi igenom en säkerhetskontroll bevakad av israelisk militär. Vid moskén ser vi två israeliska bosättare, varav den ena synligt bär runt på en pistol, prata med de unga israeliska soldaterna som håller oss under stenhård uppsikt. Det märkliga är den känslan som följer, nämligen vetskapen att om denna bosättare skulle uppfatta någon av de palestinier vi har sällskap med som ett hot så skulle han kunna avlossa sitt vapen omedelbart utan några riktiga konsekvenser. En sådan insikt gör något inom en, den får en att förstå vilka privilegier vissa människor i världen har, inklusive oss själva som i egenskap av svenska medborgare aldrig behöver oroa oss över saker som för vissa är en daglig kamp. Det märks inte minst varje gång vi stöter på israelisk militär. Man känner sig visserligen konstant misstänkt och under bevakning, men det finns en underliggande känsla av att det skulle väldigt mycket till för att vi skulle utsättas för något. Denna vetskap skulle kunna ses som trygghet men primärt skapar den mest en känsla av maktlöshet. Det är märkligt att konfronteras med en stat som gör allt de kan för att få dig att känna dig misstänkt, mindre värd och helt i händerna på en auktoritet, samtidigt är det värsta i sammanhanget att du vet att det du upplever inte är någonting i jämförelse med vad palestinierna upplever vardagligen.

På plats under konferensen förtydligades också konsekvenserna av att patriarkatet är ett världsomspännande problem, trots att det uttrycker sig olika runt om i världen, är grundproblemet detsamma. Under de första dagarna i Jericho spenderades mycket tid med att diskutera internfeministiska utmaningar i grupper med deltagare från olika länder. En sådan utmaning var hur fler kvinnor ska kunna ta och ges plats i politiken. Många av de kvinnliga deltagarna hade sina barn med under hela konferensen, en förutsättning för deras deltagande. Att den möjligheten fanns är givetvis positivt men visar samtidigt skillnaden jämfört med de manliga ledarna vi träffade från de regionala Fatah Youth-styrelserna, där frågan om deltagande eller inte på grund av föräldrarskap var icke-befintlig. Precis som vi ofta upplever att det i SSU finns många kompetenta kvinnor som inte tillåts eller ges möjlighet att ta samma plats som männen, lyste kvinnor ofta med sin frånvaro då vi lämnade konferensbubblan, trots att vi fick otaliga exempel på hur många kompetenta kvinnor det finns i Fatah Youth. Under konferensen träffade vi president Abbas och lyssnade till ett tal om Fatahs syn på Palestinas utmaningar och hur kvinnors plats på den politiska arenan ska stärkas. En deltagare lyfte efter Abbas tal vikten av att män i våra politiska rörelser inte bara pratar om betydelsen av fler kvinnor i politiken, utan också lyfter och stöttar de som faktiskt redan tar plats i den. Kvinnoförtrycket är ett strukturellt globalt problem och måste därför mötas av strukturella lösningar, även inom våra egna organisationer. Feminismen får inte på någon plats i världen tillåtas bli tomma ord och symboliska gester utan måste hela tiden tas ner till att handla om maktfördelning, konkreta handlingar och framtiden. Det den internationella systerskap-konferensen syftade till att väcka är inte bara något väldigt fint – det är också ett mäktigt vapen.

I många olika utmaningar står vi enade, och i frågan om fredsprocessen och Palestinas framtid stöttar vi våra palestinska kamraters kamp. I en fråga som är olöst sedan så länge och med så många mörka omständigheter känner vi ändå hopp. Först och främst kommer det ifrån den styrka och kraft som finns hos alla de unga, palestinska kvinnor vi träffat i Fatah Youth. Trots att de på flera sätt upplever ett dubbelt förtryck, där både den israeliska ockupationen men också livet i ett patriarkalt system inskränker deras frihet, framkommer det tydligare ju längre vår vistelse varar att det är hos dem konfliktens lösning finns. Det är deras ledarskap och engagemang som är nyckeln till en tvåstatslösning där israeler och palestinier kan leva fredligt, sida vid sida. Som svenskar på plats mötte vi mycket stöd och beröm för Sveriges feministiska utrikespolitik och erkännandet av Palestina, men påmindes också om hur otillräckligt ett erkännande är om det inte följs av konkreta politiska åtgärder. Solidaritet måste helt enkelt implementeras och verkställas i praktiken. Som SSU:are finns det mycket att vara stolt över, men vi lämnade också Palestina med övertygelsen att kampen inte slutar i det vi redan har gjort, utan snarare ska ses som påbörjad. Den internationella solidaritetens stöd måste sträcka sig hela vägen, tills den gjort sig själv överflödig. Målet är inte uppnått förrän fredsprocessen lett till just fred. Freden kan enbart nås om kvinnor från Palestina och Israel inkluderas i fredsprocessen. För hoppet om fred finns hos kvinnorna i Fatah Youth. Så länge det finns hopp finns det alltid en möjlighet till fred.

/Hanna Lindquist, Andrea Nylin, Maria Sayeler